2026-04-28:

Skriver disciplinerat och regelbundet på min nya roman "Tabula rasa". Nu klar med första versionerna av kapitel 1 och 2, och har idag inlett arbetet med kapitel 3.

2026-04-15:

Mitt romanprojekt "Tabula rasa ", som jag inledde i september 2024, ändrar hela tiden skepnad och vill ta olika vägar. Det är på sätt vis bra, på så sätt finner jag den berättelse jag vill skriva. Men nu har jag skrivit ett synopsis som jag läser innan varje skrivpass, för att påminna mig om vad jag vill med berättelsen. Mitt skrivande på denna min sjunde roman har äntligen kommit in en fas av koncentrerat skrivande. Jag bjuder här på den första delen av mitt synopsis: 

"Romanen ska vara mer ödesmättad och på något sätt handla om ödet, som är det atomkrig som väntar och världens utplåning. Vad är då människans vardag och liv med ett sådant snart kommande öde för mänskligheten?

Daniel ska också bära på en skuld som han inte riktigt vill kännas vid, han vill inte erkänna den fullt ut men plågas likväl av den.

Daniels möte med Iris och Per sker i skuggan av det hotande atomkriget/världskriget och präglar deras möte. Hotet får dem att förstå vad som är viktigt i världen – den sanna mänskligheten, vänskapen, ömheten, förståelsen och förlåtelsen, det finns kanske inte så mycket tid kvar innan Ragnarök. Världsträdet ska falla, himlavalvet falla sönder, det råder en desperat undergångsstämning. Denna ska anas i romanen redan från första sidan och sedan sakta byggas upp. Det samhälle som Daniel lever i präglas av förljugenhet, och i stället för att möta och bemöta kärnvapenhotet anpassar sig samhället på så sätt att det blir slutet, propagandistiskt och diktatoriskt. 

Det ska finnas en sorg i texten, en uppgivenhet, en medvetenhet om allt, precis allt, kommer att gå förlorat. En sorg och medvetenhet som ökar allt eftersom.

Det leder både till att man vill ta vara på livet som något så oerhört värdefullt, men också till en känsla av att inget längre spelar något roll. Inga straff kommer hinna utmätas för ens handlingar

Utvecklingen genom romanen sker sakta och stegvis, med klara tidshopp genom Daniels dagboksanteckningar, där han följer ett yttre och inre skeende. I början står asken Yggdrasil stark och grönskande, och Daniels liv ter sig tämlig normalt, men med plågsamma minnen som tätt och regelbundet dyker upp. Man kan säga att hans levda liv hinner ifatt honom. Han försöker fly det genom sina nya uppdrag för staten, men förmår det inte. 

Det är som han vore oförmögen att få sin liv på rätt spår, som om han vore bunden av ödet, att nornorna sitter där vid trädets rötter, vid Urdabrunnen och spinner hans och världens öde, och inte längre bevattnar trädens rötter, som om allt ska torka ned, torka bort, och att Mimers brunn, visdomens brunn, har blivit förgiftad, och visdomen lyfts bort både från honom och världens mäktiga. Och vid trädens rötter gnager draken Nidhögg alltmer på trädets rötter, ett träd som ser alltmer plågat ut.

Det är som allt redan vore bestämt. Som om det som händer är det han väntade skulle hända, och han förstår att han skulle få en roll i det. Han förstår nu att han har sett allt av det som nu händer i sina drömmar, de har talat till honom, gett honom en känsla som präglat honom och hans dagar, en slag känsla av olust och uppror. Så länge har han försökt hålla sig borta från världen. Stängt in sig, duckat, sökt sig till sitt träd och pratat med det, försökt se avvikelser på sina promenader, annorlunda inslag i stadsbilden, annorlunda uttryck i människor kroppar och ansikten. 

Är det en undergångsberättelse som det är hans uppdrag som berättare att skriva, eller är det hans uppdrag att skriva om dagarna då världens räddades Han vet inte själv."

Här följer ett (utlovat) smakprov ur romanens första kapitel: 

"Jag har alltid föreställt mig att det rådde speciella omständigheter runt min födelse. Hur speciella har jag aldrig fått riktigt grepp om, men dock att min förlossning avvek från allt som var normalt, och att den skrämde alla, inte minst min mor förstås. Jag tror att hon aldrig kom över den, att den slet sönder henne på mer än ett sätt. Och där låg jag naken utan att skrika, som om jag vore dödfödd, man kunde inte ens ana en svag puls. Man trodde jag var förlorad, men när man skulle bära bort mig skrek jag plötsligt till och rörde min slemmiga lilla kropp så hastigt att jag slank ur barnmorskans nävar och föll ned på det blodiga golvet med huvudet före. Denna våldsamma tillblivelse blev bestämmande för mitt liv."

2025-10-16:

Under året har mitt arbete med Tabula rasa framskridit på ett lovande sätt. Jag kommer snart lägga ut några smakprov från mitt skrivande av romanen, som jag gärna tar emot respons på.

2025-01-13

Jag övergav idag de sidor jag skissat enligt nedan, detta efter att under de senaste veckorna ha letat efter nya ingångar in i romanen, och vilken struktur romanen ska ha. Jag tror jag har skelettet på plats nu, och ska bygga kroppen, fylla på med mjukdelarna, utan att veta närmare hur kroppen kommer att se ut, jag ger min kreativitet stor frihet, det brukar bli bäst då. Jag får stå för hjärnan och hålla skrivprocessen levande och öppen, och skärpt och vaken. 

2024-12-09

Nu har i helgen skrivit de första sidorna av min nya roman - arbetsnamn "Tabula rasa" - för hand i min skrivbok och sedan renskrivit dessa. Det känns verkligen som om berättelsen ivrigt vill ta mig med sig. Eller att jag måste få skriva detta. Och det är en lovande känsla. Kanske kallas det inspiration.

Så här ser mina tankar om romanen ut (få en inblick i mitt författarhuvud och följ min arbetsprocess):

* Romanen är en hemsk och samtidigt vacker sorgesång över en värld i sönderfall, människans och världens belägenhet. Över människans förlorade värdighet, och ens egen bristfällighet och vanmakt.
*Romanen bearbetar denna sorg och ger en bild av den storslagenhet en människa ändå kan bära. Det sant mänskliga. Och det näst intill ouppnåeliga
*Människans värdighet, hur den förloras och hur den återupprättas.
*Ett demokratisk samhälle som faller sönder och ersätts av en förtryckande regim.
*En huvudperson som sviker dem som anförtrott sig till honom, och rannsakar sig själv i fängelset.
*En längtan efter kärlek, efter en kvinna som troligen är död.
*Romanens skrivs under inspiration av sagoberättande, och får en viss karaktär av saga, med ett allmängiltigt moralisk budskap, mänsklig erfarenhet och visdom.
* Romanen blir en saga om mänsklig värdighet, och det sanna och gränsöverskridande i livet.
*Romanens består till sin struktur av tablåer och utspelas i olika rum ett slott som används som fängelse för människor som fängslats för sitt motstånd mot regimen. (Här har jag Kalmar slott i åtanke, och även Kalmar fängelse, där jag arbetat.)
*Huvudpersonen, som själv är fängslad, möter dessa fängslade och plågade människor då han avancerat till att vara en slags kurator för de fångar som behöver hans stöd.
*Romanen berättas delvis genom dessa personer och vad de varit med om, och den omdaning av samhället som de har fått uppleva med risk för sitt eget liv.
*Min huvudperson Danndy Swågler präglas av känslor han inte kan hantera och en stor självupptagenhet och bristande empati, men genomgår en utveckling.
*Danddy är en samhällsfrånvänd författare, och anser sig inte behöva ta ställning när antidemokratiska lagar införs.
*Han dras ofrivilligt in i motståndskampen, men sviker sedan dessa kämpande människor, varav en är Lena, som försvinner. Det svek som Danndy Swågler utför ska vara oerhört och mot allt mänskligt beteende.
*Arbetsnamnet på romanen är ”Tabula rasa”. Det betyder 'raderad skrivtavla'. Uttrycket används numera i betydelsen total förstörelse, total förödelse.
* Samhället och dess demokrati är raserat, allt måste byggas upp på nytt, någon gång i framtiden, efter den mörka och demoniska tiden, efter förtryck och död och mänsklig ödeläggelse. I romanen påbörjas den mödosamma färden. Här finns inspiration från Ragnarök. Världen reser sig igen. Danndy och Lena känner sig som de enda överlevande i världen.
*Romanen behandlar även tron på en Gud, en Gud som med filosofens Ernst Blochs ord (och som Björn Wiman, DN, sammanfattar dem),”är en obeskrivlig gåta, tillvarons hemlighet, som inte kan kodifieras i böcker, dogmer och lagsamlingar. Det är en ”svag Gud” som inte låter sig reduceras till ett objekt bland andra, föremål som vi kan begära och äga. Det är en dold Gud som ger upphov till barmhärtighetens kärlek, caritas, den som inte vill äga utan förenas med den Andre i broderlig omfamning. Det är berättelsen om ”godhetens och bönens kraft”.
*Caritas, skulle kunna vara en alternativ titel på min roman. En roman om den osjälviska och altruistiska kärleken.

2024-12-07

Jag fick under en resa ned till Småland, Blekinge och Skåne i september i år idéen till en thrillerliknande roman om ett Sverige under ockupation. Jag har nu en klar bild av vad romanen ska handla om, det finns ett slags synopsis, som dock inte ska få vara för styrande. Jag har precis börjat skriva en första versionn av romanen för hand i min skrivbok, och ska nu om några minuter fortsätta skrivandet. Det finns en spänning i att se vart pennan ska föra mig, vilka meningar den med min hjälp ska skapa på de vita, lockande sidorna.

2024-12-06

Det är nästan två år sedan jag skrev något här om min pågående skrivprocess. Jag skildrar i mina gamla anteckningar nedan mitt arbete med den släktroman som jag gav arbetsnamnet "Sonen och hans far".

Det manuset är nu sedan slutet av september i år 2024 färdigt och inlämnat till ett stort antal förlag, varav de flesta hunnit tacka nej. Manuset har nu namnet "Alla dessa älskande döda" (se rubriken Mina böcker), och jag är oerhört glad över att jag lyckades skriva klart det, föra det i mål. eller nästan i mål, det är ju inte utgivet ännu.

Anteckningar 2022

Jag skriver på en roman med arbetsnamnet "Sonen och hans far" som är tänkt att utgöra första boken i en romantrilogi om min farmor Edit, född 1888 och uppväxt i en lägenhet i det pampiga hus på Västra Boulevarden 17 i Kristianstad som ligger som bakgrundsbild här på sidan, och min farfar Axel, född 1880 i Timmernabben, Småland.

Mina anteckningar från skrivprocessen börjar 220802, den senaste anteckningen kommer  överst.

220920

Det går kanske lite sakta nu, har haft en sjukdomsperiod, men jag har precis blivit klar med version ett av den första delen av "Sonen och hans far" (drygt 50 sidor). Skrivandet tog mig in på oväntade vägar, så som det gärna och helst ska göra. I kapitel sex skriver jag om min fars studentmiddag på Stadshotellet i Västervik i maj 1946. Jag besökte hotellet i somras.

Jag hade några rader i min fars anteckningar om sitt liv att utgå ifrån. Han  skriver: "På kvällen var det fest på Stadshotellet. Studenter, rektor och lärare satt i ett särskilt rum och åt supé med snaps. Då lade man bort titlarna med rektor och lärare. De anhöriga åt i stora matsalen. Senare förenade sig studenterna med sina anhöriga, och det blev dans. Därmed har jag nått målet med min fyraåriga vistelse i Västervik."

Sådan pregnanta rader är fulla av innehåll. Men det där med dansen har jag nog ändå missat, ser jag nu. Måste återvända till det skrivna, jag får se vad dansen kan ställa till med.

220818

Det går inte fort att skriva, jag är nu djupt försjunken i kapitel fem, där min huvudperson Sven-Eric ska på middag tillsammans med sina föräldrar hemma hos flickvännen Gun och hennes föräldrar. Det är maj 1946 och Sven-Eric ska dagen efter ta sin studentexamen. Middagen utvecklar sig dock inte alls på det sätt han hoppas. Men hur exakt middagen kommer gestalta sig är någon jag får veta i dag, när jag skriver den scenen.  Just nu vet jag bara på ett ungefär, utifrån mitt allra första utkast. Jag försöker verkligen hålla mig precis lagom öppen för vart berättelsen vill föra mig. Det är så lätt att döda de kreativa infallen, men dessa får ju inte heller helt ta över. I detta oväntade, överraskande och samtidigt planmässiga ligger mycket av lockelsen med romanskrivandet. Nu brinner jag av iver att få börja dagens första skrivpass. Det brukar bli 2 x 50 minuter varje förmiddag.

220807

Brottas en hel del med kapitel 4, som jag förarbetad minst och inte har så utvecklade tankar kring. Men det visar sig nu vara ett viktigt kapitel med Sven-Erics möte med sin gamle lärare Bengt.  Mötet blir en prövning för S-E. Han frågar sig om han verkligen ska fullfölja sin intention att blir lärare. Bengts lärarliv är på ett sätt både avskräckande, men på ett annat sätt inspirerande, hos den gamle finns också en förmåga att förmedla människor värde och valmöjligheter, och de unga lyssnar på honom. Kommer någon lyssna på Sven-Eric?

Jag hoppas blir klar med den egentliga 1:a version av detta kapitel under nästa vecka. Jag delger er mer av mitt arbete fortlöpande, kan kanske vara av intresse för just dig.

220803

I kapilet 4 försöker jag mig nu på att skildra hur det kunde se ut och höras på en historielektion på Västerviks läroverk under kriget, när man diskuterade Hitler och nazismen. Inget jag bestämt kan veta förstås, men jag gör olika sannolika antaganden. Dock är hela kapitlet, och det övriga skrivna kapitlen, än så länge bara ett hyfsat utkast, som väntar på senare bearbetning, när jag nått fram till och ser en slags helhet, vilket jag troligen först gör när hela romanen föreligger i sin första version - då blir det dags för version 2, som brukar stärka den literära kvaliten betydligt.

220802

I dag har jag skrivit på kapitel 4 i "Axel och hans son", där jag skildrar en lärare som sonen - min huvudperson Sven-Eric - hade på Västerviks läroverk 1943 - 1946.