Jag har gett ut fem romaner, den första år 2000, den senaste i december 2021.
Mina böcker
Vidundran
(2021, Lava förlag)
Omslagsdesign: Mikael Landby
Baksidestexten (som jag skrivit själv):
"När Magdalena vaknar vet hon varken var hon är eller vem hon är. Kroppen är blåslagen, lakanen är skitiga och rummet är mörkt. När hon ser varelsen betrakta henne försöker hon skräckslagen ta sig ur sängen, bara för att strax känna att hon har en kvävande tyngd över sig. Hon kan inte andas. Hon är på väg att dö. Sakta vidgas rummet och berättelsen. Magdalena börjar minnas, men hon vågar inte lita på sina minnen. Hon vågar inte heller lita på varelsen som menar att hon nu tillhör dens värld, en värld där hennes lidande kommer ta slut så länge hon fogar sig. Så länge hon accepterar att det inte finns något att återvända till. “Vidundran” är en roman om att tvingas byta liv och med smärta inse att det var nödvändigt. Kanske väntar det faktiskt något bättre bortom alla plågor, all ovisshet, alla vaga minnen? I den förbluffande vackra fjällvärlden i Västerbotten berättas en historia om att växa upp utan kärlek och att vänja sig vid att bli bespottad, som om du vore ett vidunder."
Det här en roman som jag arbetat med i flera år med, så länge att jag trodde att jag kanske skulle få lägga den i "byrålådan". Det började med min fascination för väg 363 från Vindeln till Sorsele och sedan vidare till Ammarnäs, denna älv- och forsnära väg, som slutar vid "Här upphör allmän väg" i Ammarnäs, där fjället och renbeteslandet tar vid. I den första versionen av romanen handlar det om en pappa med två barn som söker efter hustrun, och mamman till barnen, han misstänker att hon gömmer sig någonstans där i fjällvärlden. Sedan förde jag in en person till i handlingen - Urulk
"Vidundran" hade aldrig blivit färdigskriven om jag inte gjort den där fjällvandringen i månadsskiftet juni/juli 2020, och utsatt mig för vad som för mig var strapatser men för min författarvän Carina var den enklaste promenad, den bara några kilomter långa vandringen från Stor-Tjulträskets västra strand till Serve fjällstuga. Något av mina mödor finns gestaltat i romanen, när Lennart sent på kvällen når fram till stugan. Så här står det, det är Magdalena som berättar:
"Lennart kom utan ryggsäck och inte direkt klädd för fjällvandring, han var dyblöt, nedsmutsad och utmattad och måste ha dragit uppmärksamheten till sig. Stugvärden kom till hans hjälp, vet jag, samme trevlige göteborgare som nu, Göran. Den vandring som till och med för mina, eller egentligen våra, små barn var lätt hade för honom troligen nästan varit oöverstigligt svår. Så hade det i varje fall sett ut, har stugvärden berättat för mig. Regnet gjorde stigen hal och förrädisk, vatten flödade över den, han halkade både när han gick uppför och föll framstupa i leran, och när han gick nedför och slog i ryggen hårt. Han stod där i sina genomsura och för vandring värdelösa skor, och han såg ut att ha slagit i sin högra axel hårt, hans vänstra hand masserade den utan avbrott. Ändå hade han inte gett upp. När han kom in i salen, samma sal som jag nu sitter i och skriver detta, var han fortfarande på jakt, och där satt den han jagade i godan ro och visade inte ens förvåning..."
"Vidundran" är utgiven på Lava förlag, där jag fick ett så kallat traditionellt kontrakt, som innebär att förlaget tar hela den ekonomiska risken. Det är alltså inte frågan om en egenutgivning denna gång. Den finns också som e-bok och ljudbok.
Jag, Anna, vill gå vidare nu
(2015, Mandatus)
Omslagsbild: Kajsa Åhl
Baksidestexten (som jag skrivit själv):
"Där är myren som breder ut sig, som en rest av istiden.
Myren är inte särskilt vacker, men lockande. Särskilt för flickan i huset närmast myren, huset som ligger skönt beläget högst upp i byn och har en milsvid utsikt.
Flickan har att hantera sina föräldrar, och vad de vill med henne är inte helt lätt för ett barn att förstå. Med tanke på vad de ibland utsätter henne för.
I huset levde en gång en kvinna, Sara, och flickan känner att Sara, som nyss har dött, vill henne något. Hjälpa henne rent av? Liksom den brännskadade pojken vill det, en fattig getapojke som dog för länge sedan. Han föll som spädbarn in i elden, och hans ansikte är till hälften svart och förkolnat.
Mamma Anna för pennan och försöker beskriva sitt liv, och komma sig ifrån det. Hon är litterärt begåvad. Pappa Christer vill mest av allt slita pennan ifrån henne. Han hatar orden. Och in i detta drama kommer Alvar, som ser vetenskapligt på myren, och kände Sara."
"Jag, Anna, vill gå vidare nu" utspelar sig i Vindeln och särsklit i Kulbäcksliden, dels på den gård där Martina Nilsson levde, Martina som var livslång vän med Sara Lidman, dels ännnu lite högre upp på liden, rättare sagt vid och på Degerö-Stormyr, ett naturreservat som är hela 115 hektar stort. Den skogsforskning som bedrivs på myrens försöksfält av Statens lantbruksuniversitet är i romanen representerad av myrforskaren Alvar Svensson. Martina Nilsson är på sätt och närvarande i romanen, och har i den fått namnet Sara, vilken knyter an till ovan nämnda vänskap.
Romanen nominerades 2015 till Selmapriset och kom med bland de fem bästa.
Libido: ett kärleksdrama
(2011, Podium)
Omslagsbild: Mauritz Engman
På bokens baksida står:
"Året är 1934 och på sanatoriet i Hällnäs behandlas patienter för tuberkulos. Olle, inlagd utan att själv tro på sin diagnos, och hans käresta Lisa dras in i ett spel med överläkaren och hans hustru – ett spel som snabbt får ödesdigra konsekvenser.
Många år senare har sanatoriet förvandlats till kursgård dit Lennart anländer för en ledarskapskurs. Men sanatoriet är en plats med märkliga krafter och hans vistelse kommer att ta en oväntad vändning."
Detta är nog den av mina romaner som jag håller allra högst, och den är grundad i mitt stora intresse för sanatorievården i allmänhet och Hällnäs sanatorium i synnerhet.
Min svärmor Inga kom tillsammans med sin vännina Inger till sanatoriet i början av 50-talet, de var båda tämligen nyutexaminerade danska sjuksköterskor som ville se sig om i världen. Inga träffade där Seth Johansson från Bjurholm som var inlagd som patient, ett långt och kärleksfullt äktenskap följde. Inger mötte överläkare Lars-Erik Warfvinge och blev så småningom överläkarinna och fick flytta in i den överläkarvilla som syns på romanens omslag, en villa som fortfarande finns kvar.
Men det är inte om dessa personer "Libido" handlar, överläkarparet i romanen är helt fiktivt. Liksom övriga karaktärer. Men jag har förstås fått mycket värdefull information om sanatorievården i Hällnäs från både Inga, Seth och Inger.
Lennart i nutid och hans deltagande i en kurs för ledare bygger till en del på egna erfarenheter av en sådan kurs, som dock inte hölls på det fd. sanatoriet, där delar av lokalerna under några år användes för konferensändamål.
Jag har genom åren guidat många personer - unga som gamla - på sanatoriet och berättat om verkliga händelser och framfört fiktiva berättelser. Spökvandringen onsdagen den 2 juli 2014 med tänkt start kl. 14.00 blev mer än minnesvärd, närmast mardrömslik. Jag har också uppträtt som Överlekare, och genom den karaktären ingående kunnat berätta om sjukdomen tuberkulos och om sanatorievårdens innehåll och rutiner.
"Libido: ett kärleksdrama" inleds så här:
"Olle
Han stod vid första trappsteget och kände att något väntade på honom högre upp, något han inte fick gå miste om. Det var ett sug genom hela trapphuset som ville ta honom med sig.
Huset rymde våning på våning, korridor efter korridor, sal efter sal och säng på säng. Det finns säkert inte en ledig plats, tänkte han, om inte någon farit iväg under dagen eller dött. Hans egen säng hade nyss tillhört en annan."
Edvard Sands prövningar, återkomst och märkliga cirkusbarn
(2006, Gyllenord – Books on demand) om liv och död (2000, Gyllenord – Books on demand)
Omslagsillustration: Lennart Windelius
Det här är en roman som avviker helt från mina övriga. Jag tar med läsaren till ett land som påminner om Östtyskland. I detta land med en befolkning hårt och skoningslöst bevakad av myndigheterna får vi träffa den rätttroge statstjänstemannen Edvard Sand. Men han faller i onåd redan i romanens inledning. Efter diverse förvecklingar finner han sig plötsligt ha ansvaret för ett antal barnarbetare, och börjar med dem förbereda en cirkusföreställning, just på kanten till undergången. Barnen blir cirkusbarn, Edvard cirkusdirektör, de har inget att förlora.
Ett utsnitt av texten, där Edvards son har ordet:
"Nog trodde han att gravfältet, om det fanns, skulle försvinna. Även med nuvarande styre skulle samhället få korrigera sig. I bästa fall skulle mer demokratiska krafter ta över, men när? Om tio år? Varför då utmana på detta sätt? Kanske underskattade han styrkan hos oppositionen. Men det här stycket var väl inte annat än ett patetiskt eller svagsint försök av de underlägsna att rå på de överlägsna. Dessa underlägsna som inte förmådde vänta längre och började driva sin sak för snabbt och allt för övertydligt. Utförde inte hans far sin egen dödsdans där på scenen, ett löjligt sprattel innan han skulle hängas i galgen, tillsammans med sina cirkusbarn. Han beundrade sin far men beklagade samtidigt att han lurades att blotta sin strupe. Mamma, tänkte han, du kanske klarar dig, men gör pappa det? Kom han tillbaka blott för att slaktas? Eller vet du, mamma, vad du gör?
"Edvard Sands prövningar, återkomst och märkliga cirkusbarn" finns också i "Andra reviderade upplagan" från 2008. Den är som sig bör befriad från korrekturfel och några språkliga otympligheter. Andra upplagan finns att beställa på vulkanmedia.se.
Berättelser om liv och död
(2000, Gyllenord – Books on demand)
Omslagsillustration: Lennart Windelius.
I Författarlexikonet ALEX skriver min författarvän Kurt Levlin träffande: "Den här romanen är uppbyggd av korta berättelser där vi får följa den döde Nils, som fångad i ett drömlikt tillstånd mellan liv och död, försöker förstå varför hans liv blev som det blev."
Här följer romanens inledning.
"Jag tycker om det här hotellet. Men jag önskar att det hade legat i de levandes värld. Men så är det alltså inte. Det ligger i de dödas värld. Men hit kommer också då och då en och annan levande, för ett tillfälligt besök.. Jag skulle kunna vara en sådan besökare. Men det är jag inte. Det vågar jag säga, trots att mina sinnen inte är pålitliga. Jag kan ofta inte skilja mellan det som jag verkligen har runt omkring mig och det som bara finns i mitt huvud."